God Jul!

Frosten har kommit!

Veckans fotosondagstema är glitter. Och den här gången blev det ingenting överkonstruerat eller iscensatt -- det finns ju så mycket vackert glittrande där ute i frosten som äntligen kommit.

Närmare bestämt på Sandgrundsudden.

Och när man tittade lite närmare.

Krollilja

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Ljushuvud

Veckans tema till Fotosöndag var ljussatt. Alltid varit något utav ett ljushuvud -- men det menar jag då i den ironiska betydelsen (som jag alltid tyckt ordet använts i); inte den andra möjliga användningen, som tydligen också finns. Nå, strunt samma. Oberoende hur man tolkar så blev bilden som följer.

Den består av tre olika bilder: bakgrund; lampa och "jag", som plåstrats ihop till det ovanstående. 

En av mina två trogna assistenter ställde upp som vanligt. (Ser ni magen? Inte långt kvar nu!)

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Pepparkaksmassakern

Veckans fotosöndagstema är pang! Hade en idé (se längst ner i inlägget), men än roligare var att Ellen också kom med ett bidrag.

Dels tyckte hon det var hur roligt som helst, att spika överhuvudtaget -- och att dessutom sätta lite spik i pepparkakor. Men att ta bilder small snäppet högre ändå. Ni har sett henne in action tidigare. Här får ni nu ta del av lite resultat också.

Hade kameran monterad på stativ, och inställd på självutlösning efter två sekunders fördröjning. Hon fick vända och vrida lite själv, samt -- förstås -- ta själva bilden. Vad hon försökte fånga var händer. Mina, och hennes. Bägge fångades, samt en hel del pepparkaksbilder. Tog mig friheten att välja hennes bidrag. Den finns uppe i grupp-poolen på flickr. :)

Mitt eget bidrag blev så här:

The Gingerbread Massacre

Herrhagen goes film noir

Veckans Fotosöndagstema var film noir.

(Klicka på bilden för större @ flickr.)

Ultraintervaller avklarade!

I lördags var det dags för ultraintervallerna. 80km in alles, fördelade på åtta stycken pass á 10km. Och det gick vägen! Även om tiden var beskedlig: sammanlagt 08:38:21, och en 32:a plats bland de 38 som klarade av alla åtta intervaller.

De enskilda intervallerna avklarades som följer.

Km	Tid	Tempo	Kcal
80	08:38:21	6:29min/km	5173
00-10	00:53:11	5:19 min/km	634
10-20	00:58:05	5:48 min/km	678
20-30	01:02:32	6:15 min/km	649
30-40	00:59:18	5:56 min/km	649
40-50	01:04:41	6:28 min/km	741
50-60	01:15:22	7:32 min/km	617
60-70	01:22:58	8:18 min/km	505
70-80	01:02:14	6:13 min/km	700

Att tiden inte blev bättre gör ingenting alls. Är bara glad över att ha klarat av alla åttio kilometer. Förra året avbröt jag som bekant efter 60km. Dels på grund av att knät protesterade något väldeliga; dels på grund av att motivationen tröt rätt rejält.


Tack till twittrarna! Annars hade detta stycke haft sin naturliga plats längre ner, ja längst ner hade jag tänkt. Men insåg sen att ni ju är vana att sluta läsa efter 140 tecken, så jag gör säkert bäst, med tanke på hur långt inlägget till slut blev, i att omnämna er redan här. :o)

För jag måste tacka er. Ni var helt fantastiska! Hade ett så stort stöd i er, med alla hejarop och peppande tweets. Ett stort tack! Ert stöd var en del till att jag orkade hela vägen.

Detaljerna: ute i spåret. Hade satt larm ca. 20 minuter inför varje intervall. Kl 23.40 ringde klockan första gången. Väntade tills någon minut efter midnatt -- för att få samtliga intervaller inom samma dygn, och sprang så iväg. Lambergstjärn runt, runt. Förvånansvärt många var uppe den tiden. Färre kl 03.

Segt, segare, segast. Ska jag vara ärlig kändes inte benen särdeles pigga den här gången ens vid de första tio kilometrarna. Tiderna, de började långsamt och saktade ner allt mer efter det. Intervall nr. 2 innehöll dock både knytning av skosnören och, hrm, buskagepaus. (Hellre kl. 03 på natten än kl. 15 på dagen!) Pausade givetvis inte klockan under någon av avstanningarna -- är det tävling så är det! Man gör vad man måste, men tiden rinner iväg.

Är möjligt att det sega tempot orsakades av att börja springa mitt på natten. Att kroppen inte var vaken eller ville vakna. Men upplägget att börja vid midnatt var ändå bättre än tidigare, då första passet var 06 på morgonen -- men sista så sent som 03 på natten. Nu var jag klar vid 21, och kunde pusta ut efter det.

Var jag sprang. Lite varstans. Men mest kring Lambergstjärn. Särskilt under de nattliga strapatserna kändes det som ett bra ställe. Upplyst hela vägen; lugnt område; nära hem. Det var den enda planen jag hade på förhand. Kom att variera lite; till Borgmästarbron, Sundstatjärn, med mera. Provade även Gubbholmsbron omkring 40km eller så, men fann att även den lilla terrängen var jobbigare att springa i än vad det var värt.

Vidare begränsades urvalet av att jag ville ha så flackt som möjligt. Även om det inte är särdeles kuperat här, så i det här sammanhanget märks varenda höjdmeter -- inte minst efter att en marathondistans redan avverkats. Alltså så lite upp och ner som möjligt. På många ställen finns det upptrampade stigar längsmed cykelvägarna. Dessa sprang jag på ibland, men asfalt i sig var inget problem. Det gjorde inte mer ont där än annastans, men var skönt som omväxling. (Men redan Gubbholmsterräng var alltså för mycket.) Helst skulle rutterna heller inte innehålla trafikövergångar -- då detta var en tävling pausade jag inte klockan vid något tillfälle. Att vänta på grön gubbe eller dylikt var inte ett alternativ.

Närmast att avbryta. Fram till ca. 55 kilometer sprunget rullade det på i sakta mak. Kände av knät redan lite innan, men inget värre. Vid 55km började det dock säga ifrån på skarpen. Pressade lite, men då smärtan tilltog valde jag att gå. Här var jag som närmast att avbryta. Tänkte tanken att stänga av klockans tidtagning, men förmådde ändå inte göra det. Tog emot. Inte nog med att jag inte fullföljt samtliga intervaller den här gången heller, jag skulle dessutom avbryta tidigare än vid det förra försöket! Nej; det ville jag inte. Så jag lät klockan ticka på medan jag gick. Gjorde några ansatser till jogg, men på det stora hela gick jag resten av den intervallen (50-60). Väl hemma bestämde jag mig för att fortsätta. Jag går de resterande två, om så krävs! Den här gången vill jag inte avbryta. Den här gången ska jag fixa alla 80.

Så när klockan ringde igen, för start kl 18 gick jag ut. Hela intervallen gick jag, om än så raskt jag kunde. Tempot blev också därefter, 8:18 min/km. Försökte springa några gånger, men tvungen att avbryta efter bara någon meter. Det gick helt enkelt inte. Det gjorde för ont, och sättet jag "sprang på" var inte särdeles mycket snabbare än vad jag klarade av då jag gick. Så fortsatte gå.

Inför sista intervallen, kl 21, var jag förberedd att gå även hela den -- men till min förvåning tog det inte lika sjukt längre. Det gick att ta inte bara ett eller två springsteg, utan jag kunde springa så gott som hela intervallen! Och vilken känsla det var! Att inte bara klara av alla åttio kilometer, utan att dessutom kunna springa de sista 10. Hade ett enda stort leende på läpparna under samtliga steg av de sista 10km. En vinnares leende. Faktiskt var tempot också det fjärde snabbaste av de åtta (6:13 min/km).

Thumbs up! (Bidrag till Fotosöndag, tema uniform.)

Detaljerna: mellan intervallerna. Då sov jag. Åt och sov. Drack. Hade bunkrat upp med återhämtningsdrickor, bars, nötter, juice, bröd och annat. Var mån om att börja äta redan efter den första intervallen, även om jag inte var särdeles hungrig. Tror det var en av de misstag jag gjorde gången innan; att inte äta tillräckligt.

Tryckte i mig vätska och näring, medan passet laddades upp till jogg.se. Sen sova. Den rytmen åtföljdes inte bara under nattens intervaller, utan även senare på dagen. Tydligen blir man rätt trött av att springa på det viset. :)

Vis av förra årets ultraintervaller, hade jag även satt fram hela min löpningsgarderob -- att sätta på sig blöta träningskläder är inte en särdeles positiv motiveringsfaktor. Men tack vare det torra vädret och låga tempot krävdes det inte så många rockar och byxor; bara det undre lagret som det gick åt flera avbyten utav. På tal om munderingen, så var det för övrigt i de vanliga springskorna jag löpte. Inte Fivefingersen. Tror inte jag klarat av det. Ännu. Kanske nästa gång?

Färdigsprungen hade jag bara gått ner ca. två kilo, så rätt bra måste jag ändå klarat av att äta och dricka.


Efteråt har det gått bra! Idag, fem dagar senare, känner jag inte av ultraintervallerna över huvudtaget. Ja, det gjorde jag inte i förrgår heller, för den delen. Och igår var jag ute och sprang för första gången efter dem. Gick bra! Inga problem. Men tog det lugnt, och blev inte längre än 5km.


Tack Linda! Och Ellen. För att ni gav mig tiden att utföra även detta stôlleprov. Att jag kunde ta mig en hel dag bara för springning. Till någon nytta eller annan glädje var jag inte den dagen... 

#ultra8x10 live

Twitter-kvitter om ultraintervallerna (hashtag #ultra8x10):

Ovanstående uppdateras alltså kontinuerligt, så återkom under dagen för senaste nytt. :)

Info och officiella resultat här: http://www.jogg.se/ultraintervall

En twitterlista med kvittrande deltagare: http://twitter.com/krissen/ultra8x10

Dags för nya stôlleprov!

Förra året gjorde jag ett försök på ultraintevaller -- åtta stycken tio-kilometerspass på en dag, med tre timmar mellan starterna. Avbröt då efter 60km. Nu är det dags att försöka igen.

Run o'clock!

Imorgon (lör 12 nov 2011) går starten! Alla åtta. Den första klockan 00.00; nästa klockan tre på morgonen, och så vidare. Åtta starter, med tre timmars mellanrum. 80km att avverka. (För mer info, se tävlingssidan @ jogg.se.)

Provianterade tidigare idag. Tror det var ett av misstagen jag gjorde, sist. Åt inte tillräckligt; drack inte tillräckligt. Lägg därtill den första slasken, blandat med regn och allmänt blähä. Nä, sist gick det helt enkelt inget vidare. Men nu kommer det gå bättre!

Här kan du följa tweets om ämnet (#ultra8x10) live.

Ett farväl

En aktiv deltagare på Fotosöndag avled nyss. Träffade aldrig CJ Viberg -- annat än som @cjviberg, på Twitter och Flickr. Kan alltså inte påstå att jag kände honom. Ändå gjorde jag det. Har en upplevelse om vem han var -- och jag tyckte om honom. Hans olika, alltid så kreativa bilder har varit en stor inspiration; inte minst 52 square project. Sorgen tillhör CJ:s familj; hans nära och kära. För mig kommer han att lämna ett tomrum i gruppen, i gemenskapen Fotosöndag.

Temat för veckan, är Farväl. Hade bara en bild i huvudet. Båtar, och i synnerhet då de seglar ut ensamma, har alltid varit en bild av avsked, för mig. Ellen hjälpte till att ta bilden.

Genom sina bilder har @cjviberg inspirerat mig; påverkat mig. Jag i min tur påverkar andra. Så går kedjan, och någonstans blir vi odödliga. Det bästa av oss förs vidare. Seglar vidare.

Bilden på seglet är från det tidigarenämnda 51 square project, närmare bestämt bilden #1108 - The Paperboy, he brings the news (one page only).

For the text in English, see description of the picture @ flickr.

Hjälp vid veckans tema

Hade som vanligt hjälp vid fotograferingen av veckans fotosöndagstema. Oumbärlig sådan.

(Klicka på bilden för större @ flickr.)

Fotograferingen vid bilden är för övrigt helt på eget bevåg. Inget jag bett henne göra eller något sådant. Hon hade en bild hon ville ta. Och tog den. Visade den åt mig också. Fint blev det.

Själva bidraget publiceras imorgon.

Hello Utah! (Och lite om creative commons.)

Internet. Det är allt ett bra roligt ställe.

De bilder jag lägger upp på Flickr är i regel licensierade under creative commons. Närmare bestämt en by nc nd -licens. Vilket i praktiken betyder att vem som helst får ta bilden, och använda den till vad som helst --- så länge man (1) berättar vem som tagit bilden, alltså jag; (2) man inte använder bilden i ett kommersiellt syfte; (3) och inte ändrar på bilden. (Det finns andra licensieringsmöjligheter under CC också.)

Tar inte bilder för att tjäna pengar i vilket fall som helst, så jag förlorar inget, och kan en av fotografierna komma någon till gagn --- desto bättre.

Häromdagen hade jag en lite intressant kommentar på en av mina bilder. Användaren UtahPublicEducation tackade för att jag lagt ut fotot under CC och berättade att den använts som illustration i deras nyhetsbrev för november.

Alltså pryder inte bara min bild, utan även min nuna, Utahs statliga/allmänna skolas nyhetsbrev denna månad.

De hade antagligen sökt efter bilder som är fria att använda (CC eller dylikt), som hade med undervisning att göra, och hittat min.

Det här hade aldrig hänt ifall jag inte lagt upp bilden som CC. Då hade fotot stannat på min flickr-sida, och inget mer hade hänt. Nu kunde den komma till nytta --- och kanhända komma göra det även framöver.

Internet. Det är allt ett bra roligt ställe. Men man har bara så roligt som man gör sig. Och än bättre blir det ifall man bjuder lite på, och av, sig.

खुश दीवाली!

Glad Diwali på er allihopa!

Bjuder på en liten tillbakablick. Klicka på bilderna för att komma till inläggen.

12/11 2007: Diwali [bilder från firandet i Banaras

9/11 2007: Happy Diwali! [text om högtiden]

Degen på jäs och förkläden i vänt. [uppdaterad: nu med semlor!]

Idag är det VAB:ing.

Degen är på jäs. Förkläden hänger i vänt.

Det vankas semlor.

Men nu är det dags för Madicken.

[...]

Degen jäst! Dags att kavla.

(Okej, så bilden är efter kavlingen. Sorry.)

Åt den skeptiske: vik hädan!

Har man en ny kavel, så har man.

[...]

Bra blev det! Flickan levererade. 

De första semlor hon själv bakat.

Du kan få mina organ. Snåla inte med dina!

 Anmäl här: http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret 

En höstig pensel

Veckans tema för Fotosöndag är färg. Hade först inte tänkt lämna in något alls, men så fick jag en idé jag ville försöka förverkliga.

Kan inte säga att jag är helt nöjd, men hyfsat blev det väl ändå.

På den första, nedan, tillika det egentliga bidraget, är jag lite fundersam ifall skuggan av penseln och handen borde varit något starkare. För att tanken riktigt skulle komma fram. Kanhända hade också lövet kunnat placeras lite bättre, för att få bättre harmoni i bilden.

Det är något i bonusbilden jag tycker gör den mer intressant än den ovan, men orsaken varför den ändå fick degraderas till bara en extra bild, var att det inte framkommer lika tydligt här att det är en pensel. Och då faller liksom poängen lite. Men som sagt, den tycker jag annars är rätt bra.

(Klicka på en bild för större @ flickr.)

Trygga nötter

Veckans tema för Fotosöndag är säkerhet. Temat kändes rätt svårt på förhand, och hade inte direkt några idéer. Men så slog det mig, då vi plockade kastanjer med Ellen: här är ett träd som inte snålar med säkerheten för sina frön. Taggar utåt men ändå så lent och mjukt inuti. Fin gör den sig på bild också. :)

Klicka på bild för högre upplösning @ Flickr.

AXA Fjällmarathon 2012!

Ett nytt marathonlopp är inbokat! AXA Fjällmarathon. Säger dock inte att detta är "nästa marathonutmaning", får hoppas hinna med någon innan denna, som går av stapeln först den 11 augusti 2012.

Det var Johan, den vane klättraren och fjällvandraren, som undrade om jag ville följa med -- och självklart hakade jag på! Gillar att prova på olika marathon. (Favoriten är fortfarande Dublin!)

Själv har jag dock aldrig satt sin fot på ett fjäll förut, men någon gång ska väl vara den första! ;-)

Gästbloggat @ Fotosöndag!

Jomenvisst vetni. Undertecknad har gästbloggat hos ingen mindre än Fotosöndag! Om att kommentera bilder. Som de flesta av er vet är rubriken på inlägget mycket pricksäkert. En ordbajsares bekännelser.

E's leende var smittsamt! (Och sanningen bakom glädjen.)

Ni som kikat på bloggen har ju njutit av Ellens gladlynthet i de senaste två inläggen[1, 2] -- men ni är inte de enda. Som bekant var det ett bidrag till Fotosöndags tema glädje. Tillika var det sistnämnda ett samarbete med nättjänsten Tavlogram, och man hade möjligheten att vinna en tavla.

Ellen var med bland de nio finalisterna -- och faktiskt blev det hennes leende som kammade hem det hela.

Vi väntar alltså nu med spänning på att få hem en tavla. Beställde den på vanligt sätt via deras sida, och allt verkade gå väldigt smidigt. Så kanske något att kolla in, ifall du söker överraska någon med en tavla?

... Vid det här laget känner jag att det är dags att avslöja hemligheten bakom leendet. Om sanningen ska fram är det nämligen så här, att Ellen har kommit in i "kiss och bajs-åldern". Jajjemen. Två och ett halvt, och det finns inget roligare än uttrycket "bajs i butiken". Det utlöser hejdlösa skrattattacker, och är vad som var så underhållande då bilden togs. Avslutar med de orden. Bajs i butiken på er alla!

Mera mjölk och bulla!

Det egentliga bidraget har ni redan sett. Här kommer ännu två bonusbilder.

Så här såg den ursprungliga tanken ut. För att illustrera glädje, alltså.

Inte så mycket Ellen. Bara barnhänder, mjölk och bulle. 

Det här (nedan) var andrahandsalternativet för Fotosöndag.
Kanske en bättre bild än bidraget, egentligen.
Något med ljuset jag gillade i den. Som kändes... speciellt. Fångade åtm. min uppmärksamhet.

(Klicka på bilderna för större @ Flickr!)

Ja, ursprungstanken var som sagt bara barnhänder, mjölk och bulle. Men när det sen finns bilder på en så glad Ellen, då går det ju inte att gå förbi dem, så att säga. Eller hur?

Mjölk och bulle

Bidrag till Fotosöndag, tema glädje.

(Klicka för större @ flickr.)

Höst

Några bilder från Ormbunkedalen vid Sandgrundsudden. (Bidrag till Fotosöndag, tema illusion.)

 



(Klicka på bilderna för att se större @ flickr.)

Barnvagnsspringing!

Länge sen barnvagnsspringtur, men idag var det dags!

‎8km med Ellen i. 2km sprang hon själv[1] med Muminmamman i vagnen. Fast med pauser, förstås.

Vid dessa pauser ska man sätta på bromsen och 'stå och prata'. Dylika pratstunder inleds helst med Hej! Nämen vilken gullig baby du har! Efter diverse komplimanger och småprat känner damen att det är dags att röra på sig igen, och så fortsätter springturen.

Medan hon springer skriker hon Pappa! Det här är roligt, pappa!


Främst springer hon med tvåhandsfattning, men eftersom hon sett att jag springer med ena handen pendlande och andra på vagnen så härmar hon. Springer med en hand; byter emellanåt. Det märks att det är jobbigt -- hav i åtanke att hon faktiskt skuffar vagnen på riktigt när hon springer med den -- men hon gör det ändå. Så ska man ju göra. Det har hon ju nyss sett. Här görs det inget halvdant!

Väl tillbaka i vagnen, efter en av sina springstunder, sitter hon lite fundersam och tittar på månen. Utbrister sen i Jag kan så mycket, jag.

En annan gång, någon kilometer senare: Pappa, du är så duktig och springa.

Vilken liten stjärna.

--------------

[1] När jag säger "sprang hon själv" så menar jag just det. Hade inte gått att gå bredvid. För hon sprang så fort. Skuffande på vagnen.

Titta! De rör sig

Fixar morgonmål i köket; Ellen grejar i vardagsrummet.

Så blir det allt mer tystlåtet. Till slut helt tyst. Efter fem minuter, kanske lite drygt, känner jag att det är bäst att kolla upp.

Det hörs inte ett pip. Hon syns inte till. Hinner känna ett sting av oro -- innan jag ser Ellen, uppkrupen i ena soffhörnet. Hon stirrar ut, helt andäktig. Sätter mig bredvid, och då pekar hon.

"Titta," säger hon, långsamt. "Molnen rör sig!" Hon gestikulerar med armen. "Så rör de sig."

I blåbärsskogen

Rätt vackert nu, där ute. Eller vad säger ni?

(Klicka på bilderna för större @ Flickr.)

Jag tar jobbet! (Låt mig bara stjäla för att ha råd först.)

(Klicka för större @ flickr.) 

Bidrag till Fotosöndag på temat avig.

Förutom det uppenbart aviga i bilden, är den tänkt att illustrera något annat jag upplever minst sagt avigt. Som arbetssökande får man 300 ersättningsdagar och 75 dagar för deltidsarbete. När de 75 dagarna är slut, har man valet att "fortsätta att arbete deltid utan arbetslöshetsersättning eller sluta ditt deltidsarbete för att söka heltidsarbete och under tiden vara helt arbetslös".

Summerat är jag idag i situationen att om jag arbetar något under en vecka --- om så än en timme --- uteblir a-kassa helt och hållet. Däremot får jag vara helt arbetslös i ytterligare 150 dagar, med ersättning --- förutsatt att jag inte arbetar något alls.

För en lärare, vars väg till jobb nio gånger av tio går genom vikariat, leder det till något knepiga val. Som att råna barnets sparpengar för att ha råd att jobba.

Å ena sidan har vi en jädra förmån att ha en arbetslöshetsersättning överhuvudtaget. Å andra sidan finns det rum för förbättring även här.

Baby tickern är tillbaka!

Så var den tillbaka, på förekommen anledning.

Quckeli Q!

Eller tuppens bokstav, som Ellen direkt kläckte efter att ha fått höra vad den hette.

Hon såg den lilla stunden av förvirring i våra ögon, och -- hjälpsam som hon är -- förklarade: "Quckeli Q!"

Klart som korvspad. Tröga föräldrar som inte direkt fattade.

---

Bokstäver är, som ni förstår, grejen just nu. Lyckan som uppstår när man ser sin bokstav skriven lite varstans. Den ni.

Mamman Ellen

Fast det är ju inte mamma hon ska bli egentligen, utan storasyster. I januari, är det tänkt. Men den lilla varelsen-i-vardande påverkar redan Ellen i stora mått. 

Följande bilder behöver knappeligen förklaringstexter. Det är ju tydligt att Ellen vet vad hon håller på med.

Sagor är viktiga. Och att gosa.
Och att förklara hur världen funkar. Sånt mammor gör.
Liksom storasystrar.

Och att snusa på huvud.

En ung Messi

Moster Tina var nyligen till Spanien. Hämtade hem MessiEllens nya matchdräkt.

Inför straffspark

Skotten sitter



Tack moster! :)




(Klicka på bilderna för större @ flickr.)